Det finns fler olika metoder för att uppskatta kroppens sammansättning av fett, muskler, ben och vatten. Frågan är vilken metod som är bäst. Det finns metoder som är billiga och snabba, men som bara ger basal information. Andra metoder som ger mer korrekta resultat drar i väg i kostnad och tar längre tid att göra.
Gemensamt för alla metoder är att ingen kan exakt mäta kroppens sammansättning av fett och muskler, alla måste använda tabeller, referensvärden och algoritmer för att räkna fram ett uppskattat resultat. Beroende på hur bra referensdata, algoritm, etc. man har för det, avgör hur nära resultaten kommer verkligheten eller en ”gyllene standard” som används som referens vid kroppsanalys. Här är en redogörelse för hela skalan av metoder för att mäta och bedöma kroppen.
BMI
Body Mass Index, BMI, är en metod för att eliminera längdens påverkan på vikten och göra vikten jämförbar mellan olika kroppar. BMI delar in kroppar i kategorierna undervikt, normalvikt, övervikt, fetma och grov fetma.
BMI är ett mått som har använts under en lång tid och det finns gott om referensdata för jämförelse. Men metoden skiljer inte på fett och muskler och är inte användbar för att uppskatta andelen kroppsfett, den blir extra dåligt om en person har mycket muskelmassa.
Man beräknar sitt BMI genom att ta; vikten / (längd (m) x längd (m)) Ex. en person som är 1.88 m och väger 75 Kg har BMI 75/( 1.88 x 1.88 ) = 21.2
Riktvärden för BMI är enligt WHO:
BMI under 18.5 Undervikt
BMI 18.5 – 24.9 Normalvikt
BMI 25 – 29.9 Övervikt (Pre Obesity)
BMI 30 – 34.9 Fetma klass I
BMI 35 – 39.9 Fetma klass II
BMI 40 + Fetma klass III
Midjemått
Midjemåttsmätning, och midjemått jämfört med höftmått, används som referens för att uppskatta nivån av visceralt fett (bukfett), eftersom ökat midjemått har en stark relation till mer bukfett. Fett som är i buken runt inre organen har en starkare relation till fetmarelaterade sjukdomar.
Metoden är inte speciellt exakt eftersom man även mäter underhudsfettet när man mäter omkretsen runt midjan, men den kan ge en grov uppskattning. Man bedömer att sjukdomsrisken höjs måttligt för män med midjemått från 94 cm och uppåt och risk för sjukdom blir hög när midjemåttet överstiger 102 cm. Motsvarande för kvinnor är måttlig ökad risk från 80 cm och hög ökad risk från 88 cm och uppåt.
För att mäta midjemåttet, ta ett måttband, ställ dig upprätt och avslappnad, lägg måttbandet vågrätt, strax ovan navelns höjd, mellan där revbensbågen slutar och höftbenen börjar. Ta ett djupt andetag och andas ut precis när du mäter, spänn inte måttbandet.
Kaliper mätning
Mätning med kaliper är en av de tekniskt enklaste metoderna. Man använder instrumentet för att mäta tjockleken på underhudsfettet. Genom att mäta på ett antal olika ställen på huden och mata in värden i en formel räknar man fram ett mått på kroppsfett.
Det är komplicerat att mäta på ett antal olika ställen på kroppen och man behöver erfarenhet för att göra mätningar korrekt. Metoden kan inte mäta visceralt fett eller muskelmassa och tappar i noggrannhet för väldigt magra och för överviktiga personer.
Undervattensmätning
Mätning med en hydrostatisk våg innebär att man mäter kroppsvikten under vatten. Kroppsvolymen får man fram med Archimedes metod, man ser hur mycket vatten som pressas undan när kroppen sänks ner i vattnet. Genom att göra jämförande mätning av vikten på land och vikten under vatten, kan man räkna ut kroppens densitet. Densiteten (vikt/volym) för fett är lägre än för muskler och ben, så om vikten under vatten är relativt hög i förhållandet till vikt på land, indikerar det lägre mängd kroppsfett. Vattnet i kroppen väger lika mycket som vattnet runtom kroppen och kan därmed räknas bort i kroppsanalysen.
Men en hydrostatisk våg är inget man kan ha hemma direkt, de är dyrt och komplicerat att hantera. Det är också relativt komplicerat att sänka kroppen under vatten upprepade gånger för att göra en kroppsanalys. Personen måste hålla andan vid mätning under vatten.
BOD POD
En variant av hydrostatisk mätning är ADP, Air Displacement Plethysmography. Här använder man luft i stället för vatten vid mätning. Personen får kliva in i en kapsel och man mäter hur mycket luft som pressas undan av kroppen i stället för hur mycket vatten kroppen pessar undan när man gör undervattensmätning. Fördelen här är att personen som mäts inte behöver hålla andan som vid undervattensmätning.
DEXA, Dual Energy X -ray Absoptiometry
DEXA använder röntgen för att skapa en detaljerad bild av kroppens sammansättning. Bendensitet, muskelmassa, fettmassa och andra värden räknas fram med en algoritm.
En helkroppsmätning med DEXA tar ca 15 minuter och utsätter kroppen för små doser av strålning. Metoden betraktas som en ”Gyllene Standard” inom kroppsanalys och används som referensvärde för BIA mätningar. Medicinskt klassade BIA vågar brukar certifieras mot hur väl deras mätningar överensstämmer med en DEXA mätning.
Bioimpedans
Bioimpedansvågar som Charder U310 och andra mer avancerade (dyrare) modeller sänder en svag spänning genom kroppen för att mäta kroppens impedans. Principen bygger på att olika typer av vävnad har olika impedans. Fett har sämre ledningsförmåga jämfört med muskler vilket gör att en bioimpedansvåg kan känna skillnad mellan fett och muskler.
Noggrannhet varierar med olika produkter och har man högt ställda krav på noggrannhet får man välja utrustning som validerats mot ”gyllene standard”. För bioimpedansmätning är det viktigt med kontinuerlig forskning och förbättring av algoritmer. En kroppsanalys med bioimpedansvåg får man fram på mindre än en minut och den har inga bieffekter.